Helgerån av Ellsworth M. Toohey
Nu är det dags, sade valrossen,
för lärd konversation
om skepp — och skor — och Gert Wingårdh
om kål och kungar
om varför havet är så varmt
och om Gert Wingårdh har vingar.
Det är inte — för att nu parafrasera en filosof vi inte tycker om — vår uppgift att vara flugsmälla, men när en fluga lägger sig till med storhetsvansinne måste även de bästa bland oss sänka oss till att göra ett litet utrotningsjobb.
I den natursköna kommunen Mölndal vill pamparna som styr och ställer bygga en koloss till byggnadsverk — om det kan kallas så — för att sätta kommunen på kartan. Till detta har arkitektkontoret Wingårdh anlitats. Gert Wingårdh har uppenbarligen ingen känsla för vad som är god arkitektur och det är en skam att Wingårdh arkitektkontor överhuvudtaget anlitades. Om våra kriminallagars terminologi kunde tillämpas på konstens område skulle vi bli tvungna att säga att det han hade lämnat ifrån sig utgör andlig förskingring.
Att Wingårdh är en värdelös arkitekt har till och med de unga damerna Julia Göransson-Lund och Emma Andersson insett. De har på ett ypperligt sätt åskådliggjort de fel som kommunpamparna och det så kallade arkitektkontoret begått under projektets gång.
Andra bloggar om: arkitektur, mölndal, wingårdh, förskingring
december 12, 2008 at 11:29
[...] vi däremot vet är att arkitekten bakom monstret är Gert Wingårdh, som vi ju tidigare gett en välförtjänt avhyvling. Vi tar tillfället i akt att citera ett stycke från vårt alster om Gert Wingårdh förra året: [...]
december 14, 2008 at 16:26
[...] Personen som kontaktade Toohey brydde sig däremot inte om att kolla upp vad som skrivits om arkitekten i spalten. Resultaten blev därmed en sågning och inte en hyllning. Att uppvakta bloggosfären kan vara bra [...]